Nu är det bara tre visningar kvar, imorgon fredag kl.18.15, lördag kl.14.00 samt den allra sista på söndag kl.18.00. Har du inte sett den? Kom!!!

Världens mest mördade kvinna

Av David Book Med Alexandra Drotz Ruhn

Möt den bortglömda stjärnan Paula Maxa, mördad över 10 000 gånger på åtminstone 60 olika sätt och våldtagen minst 3000 gånger. Primadonnan som arbetar på en teater där blod och sperma är den del av vardagen och som älskar sitt arbete mer än något annat.

Följ med henne genom hyllningar och sågningar, uppgång och fall.

Maxa levde i Paris och hade sina glansdagar under 1920- och 30-talet då hon arbetade på den mytomspunna teatern Le Grand Guignol.

En tragikomisk dansteaterföreställning om skräckteaterns egen Sarah Bernard.

Trailer

Filmen har visats tre gånger och ikväll är det dags igen. Det ska bli roligt. Jag presenterar den och sen sätter jag mig och tittar. Det är spännande men samtidigt jobbigt att sitta i publiken och titta på den när över 50 pers sitter och tittar samtidigt. Mina klasskamrater kan utveckla sina (fantastiska) pjäser efter behov, men filmen är så definitiv. Den är det den är och jag kan inte ändra på någonting. Samma sak upplevde jag när allt sket sig under premiärveckan. Antingen har jag ett färdigt resultat att visa upp eller så har jag ingenting. Nu har jag iallafall ett färdigt resultat att visa och det är jag ändå jävligt stolt över. Sen får folk tycka vad de vill om det de ser.

Idag tänkte jag skriva en liten introduktion till arbetsprocessen som folk kan läsa innan de släpps in i salongen. Tänkte berätta om vad de kommer att få se, hur arbetet sett ut, vad jag ville jobba med, vad målen är med detta. Smäller vi upp den på A5 och lägger i foajén så blir det asgrymt!

Den som inte varit och tittat än har fyra chanser kvar:

ikväll, tisdag 9/2 kl.20.45, fredag 12/2 kl.18.15, lördag 13/2 kl.14.00, söndag 14/2 kl.18.00

För biljettbokning, maila till scenfest2010@hotmail.com

För mer info om de andra föreställningarna: Teaterhögskolans hemsida eller  Kulurcentralens hemsida, klicka dig vidare till Scenfest

Föreställningen har sin utgångspunkt i ett fenomen i
den rysk ortodoxa kyrkan, Dåren i Kristus. Ryskans
namn för dessa dårar är Jurodstvo och har den
ursprungliga betydelsen ?degenererad?, ?missfoster?.
Den  folkliga benämningen är däremot ?Guds människor?
eller ?de välsignade? (bla?enny). Jurodstvo lämnade
kyrkomiljön för att leva i en slags offentlig askes,
de spelade upp en dårskapens teater i den offentliga
miljön, de agerade alltid i motsats till vad som anses som ett
normalt och önskvärt beteende.

Genom att förena syn och blindhet, bild och omdöme, hallucination och
språk, sömn och vaka, dag och natt är vansinnet slutligen ingenting,
för det förenar allt det som är negativt. Men paradoxen av detta
ingenting är att det manifesterar sig själv, att det exploderar i
tecken, i ord, i gester; det är denna hopplöst tilltrasslande enhet av
ordning och oordning, av den objektiva, rationella verkligheten och
vansinnets intighet. För om den är ingenting kan vansinnet bara
manifestera sig själv genom att avskilja sig från sig själv, genom att
anta en uppenbarelse av förnuftets ordning och sålunda bli sin egen
motsats. Allt som vansinnet kan utsäga om sig själv är uteslutande
förnuft, fastän det i sig själv är förnuftets negation.

Föredrag om en låda - Trailer

Hon som inte är jag
En föreställning om strävan efter ett normalt och lyckligt liv.
”Den här gången kommer det att ordna sig! Jag kommer hitta hem och helt utan tvivel veta att jag har gjort det rätta valet. Att jag är på precis på den plats jag ska vara och att jag aldrig mer behöver vara rädd för att tiden bara går och går och att livet blev precis så litet som jag trodde det skulle bli. NEJ!
Jag kommer upptäcka, likt en blind som fått tillbaka synen, att jag lever ett lyckligt liv, i en lycklig stad, i en lycklig värld. Punkt slut!” Med: Jessica Lindfors

Trailer för Nangiala

David Book – Lusten att leva

Artikeln i Sydsvenskan i fredags kan läsas här.

Premiären var välbesökt, även om den inte var full. Runt 50 pers, ungefär samma antal som på visningen igår. Reaktionerna har varit fina tycker jag ändå. Det är väldigt konstigt att sitta i salongen och låta folk titta på det vi gjort, höra deras kommentarer och se vad som funkar och inte. Väldigt lärorikt om inte annat. Jag ska nog sätta mig nu och skriva en liten resumé av arbetsprocessen som folk kan läsa innan visningen.